Att använda fångstgropar var ett ganska grymt sätt att fånga älg och vildren. Gropar grävdes som var ca 2-3 meter djupa och några meter i diameter. I groparna kunde spjut sättas ner som djuren föll ner på och spetsades. Groparna täcktes med ris och grenar och därefter drevs djuren mot fångstgroparna.
Själva jakten gick till på följande vis. Man täckte öppningen på groparna med lövkärvar eller hela lövhässjor och på så vis lockades djuren till gropen. Även åtel (mat) lades ut för att locka dit djur. Den här metoden användes främst vid jakt med enstaka gropar. I gropens botten byggdes en rektangulär fåra, en s.k. ”sparkfåra”. Syftet var att djurens ben blev fastlåsta och djuren kunde därigenom varken ta sig upp eller sparka sönder gropen. Genom denna metod bevarades även djurens muskulatur, vilket var en fördel eftersom det kunde ta ett par dagar innan gropen vittjades.
I andra gropar användes pålar eller spjut i botten. Avsikten med detta var givetvis densamma som med ”sparkfåran” att hindra djuren att ta sig upp, men man löpte större risk att köttet förstördes men det var av mindre vikt, då man troligen under vissa perioder jagade för att få skinn och horn som man kunde sälja.
Det fanns två olika metoder att jaga med fångstgropar. Dels enskilda gropar, som anlades i första hand invid djurens normala uppehållsplatser. I andra fall använde man sig av så kallade systemgropar. Det innebar att man anlade flera gropar, vanligen 5 – 10 stycken med ca. 50 meters mellanrum. Dessa system lades oftast mellan bergspass, vid vattendrag eller vid myrar. Man stängde in dessa pass med stängsel s.k. ”rogårdar” för att driva djuren mot gropen.
I slutet av 1700-talet började älgen bli mer och mer sällsynt, troligen p.g.a. den ökade jakten. Det ledde till temporära fridlysningar och till slut en bidragande faktor att fångstgroparna förbjöds 1864.
